Varje år är det samma sak. Man känner sig som en nykläckt tjickään. Man vaknar och ser förvånad ut, snöar det här i vårt nordliga land? När man sätter sig i bilen känns det precis som den dagen man för första gången satte sig i bilen. Fungerar bromsarna, oj det gör dom! Fungerar vindrutetorkarna, wow det gör de verkligen. Blinkers, fönsterhissar, ja allt fungerar TROTS att det snöar. Jag blir alldeles till mig. Nu kommer nästa steg, här måste man ju anpassa sig, först kör man in sig, man känner på väglaget och efter en stunds kännande så känner man sig plötsligt som en unghöna, man vågar trycka på lite mer, växlar ner innan svängen och vips så går man över till att vara gammal i gården igen. Trots detta möts man av olyckor till höger o vänster. O så finns det de som inte förstått det här alls. Den evigt tjatiga processen.

I dag vid korsningen försöker det här pulvret att köra rakt in med millimeters precision, tränga in i den minimala ficka framför mig. Detta när det precis blivit grönt och jag har precis tryckt på gasen. I det här läget så hade hans luffiga, fula gamla skruttiga bil inte kunnat bli fulare. Han fick smaka både finger och tuta, massor av tuta och finger. I tell you! Vid nästa korsning tog jag pulvret och han hamnade längst bak igen….MEN det är inte kontentan, utan om folk! Tröga människor. Som sagt… den eeeevigt tjatiga processen.

Nu fick jag ur mig detta och väntar otåligt på vår årliga jullåda.

Krizz~